Pecorino Sardo Dop
Fårmjölksosten, Pecorino Sardo, med dess två olika sorter, söt och lagrad, är en av de mest kända ostarna även på internationell nivå. De första kända nyhetskällorna på dess ursprung kommer från slutet av 1700-talet. På den tiden gjordes ostarna av färsk eller uppvärmd mjölk, genom att lägga i uppkokade stenar. Ostarna kallades vita, fina röda och rökta. Bland dessa anser man att den fina röda och den rökta är förfäderna till Pecorino Sardo.
Hur man äter
Pecorino Sardo, säljs hel eller i klyftor med varierande storlek. Den kan ätas som huvudrätt, skivad i flarn och kombinerad med vindruvor, päron eller färska grönsaker.
Eller om man vill, kan man använda den för att smaksätta rullat kött, salta pajer eller typiska maträtter från Sardinien. Viner som är utmärkta till Pecorino Sardo Dolce ( den söta osten) är Vermentino di Gallura, Vermentino di Sardegna och Monica di Sardegna. Den lagrade Pecorino Sardo smakar utmärkt tillsammans med vinerna Cannonau di Sardegna, Velletri rosso, Brunello di Montalcino och Carignano del Sulcis rosso.
Hur man känner igen
Identitetskort
- Sort
- Halvkokt ost, tillverkad på fårmjölk. Osten finns i två olika varianter, söt och lagrad
- Beskrivning
- Den söta Pecorino Sardo har en kort lagrings tid, en kompakt ostmassa eller med hål, vit färg och vikten varierar från 1 till 2,3 kg. Den lagrade sorten har en vit ostmassa som går mot halmgult, kompakt eller med små och finfördelade hål, mjuk och elastisk; som med tiden blir mer konsistent i formen, hårdare och en aning grynig; vikten varierar från 1,7 till 4 kg.
- Utmärkande drag
- Den söta Pecorino Sardo har en delikat, aromatisk smak med en lätt syrlig ton; den lagrade varianten har en stark och en kryddig smak
- Tillverknings område
- Tillverknings och lagrings området för osten, Pecorino Sardo, både söt och lagrad tillverkas i hela området av Sardinien
- Tillgänglighet på marknaden
- Hela året
- Hänvisnings normer
- Europeisk registrering med EG förordningen nr 1263/96 publicerad i GUCE ' EU's OT- L163 den 2 juli 1996; nationellt erkänd med Statsministerdekretet den 4 november 1991 publicerad i GURI ' Italienska Republikens OT - nr 83 den 8 april 1991