
Tillverknings traditionen av skinkorna i området av Carpegna kommunen härstammar från tiden, då Carpegna var en "by" av det närliggande Pitinum Pisaurenses romerska kommun. Detta område har alltid varit fullt med skogar, framförallt ekskogar som blev en näringsgrund för uppfödningen av grisar. Det första vittnesmålet för traditionen av att salta skinkor och andra kött finner Vi i ett dokument från år 1407, där greve Guidantonio di Urbino beordrade att man skulle ha marknad varje måndag i Montecerignone (grannbyggd till Carpegna). Greven förbjöd dessutom all slags försäljning av oxar, getter, kastrerade får, får, grisar och saltade kött på andra ställen än på den marknaden. Betydelsen av saltet, i Carpegnas greveskap, för förvaring av kött, är dokumenterad från medeltiden och man strök dessutom under dess betydelse år 1468, när Malatesta Novello, herre av Cesena, sålde saltgruvorna i Cervia till den Venetianska Republiken, dock med tillåtelse till att Carpegna kommunen fick använda det utvunna saltet. På en vävnad som föreställer Sant'Antonio (från 1600-1700 talet), som Vi kan beundra i San Leo kyrkan i Carpegna, har man skildrat en skinka, vittnesmål på betydelsen av denna tillverkning. Denna tradition har fortsatt som en hantverks metod ända till man införde en industri under 70-talet. Även om denna tillverkning har fått en industriell utbredning, följer man strängt de traditionsenliga metoderna.
Carpegna skinkan kan skäras, efter smak, på många olika sätt. Om man skär för han med en smal, lång och vass kniv bör man följa muskeltrådarna, som gör att man får en mer fast skiva, medan en skiva, skuren på maskin, gör att man kan få tunnare skivor. Om man vill njuta av smaken fullt ut ska man inte ta bort fettet, eftersom det fulländar smaken, och ger skinkan dess söta smak och mjukhet.

Skinkan från Carpegna känns igen tack vare dess eldmärkning, vilken är en stämpel auktoriserad av skyddskonsortiet.
