Huvudmeny - Avsnittets meny - Sidans innehåll

News

Prosciutto di Parma Dop

Två tusen år av historia vittnar om parmaskinkans framgångar: Marco Terenzio Varrone, på 100-talet f.Kr., beskrev, i sin "De rustica", invånarna i det galliska området runt floden Po som stora experter på bearbetningen av svinkött, som exporterade skinkor och fjärdedelar av svin till Rom. Även i skrifter av historikerna Polibius, Strabone och Cato censorn bekräftas dessa uppgifter. En inskrift som idag finns i muséerna på Capitolium i Rom är en meny som innehåller både pullum (kyckling) och piscem (fisk) samt perna (skinka). Longobarderna var stora konsumenter av kött från vilda grisar, som saltades och bearbetades till skinkor, ister och korvar men longobarderna på Po-slätten hade den fördelen att de kunde utvinna salt ur saltkällorna som Salsomaggiore, nära Parma. Här, med de speciella miljöförhållanden, naturliga och mänskliga förhållanden som finns här, finner vi Parmaskinkans ursprung, vars goda rykte sedan spritt sig i hela världen.

Hur man äter

Det bästa sättet att till fullo avnjuta parmaskinkans raffinerade smak är att skära den i mycket tunna skivor och äta den rå, ensam eller med bröd eller melon, fikon eller exotiska frukter. Med denna berömda skinka passar både röda och vita viner, även från produktionsområdet; till exempel röda från Toskana, vita från Veneto eller Alsace, eller viner från Loire, eller till och med champagne. Om det gäller ett förmiddagsmål kan det passa bättre med ett vitt vin, och om det är en välstrukturerad middag väljer man ett rött vin med rund bouquet.

Hur man känner igen

Identitetskort

Sort: Rå lagrad skinka
Beskrivning: Formen är rundaktig, kallad 'kycklinglår'; den sidan där man skurit för att separera skinkan från djuret skyddas med ett tunt lager ister, gjort på djurfett, salt och, eventuellt peppar och rismjöl. Resten täcks av svålen på vilken den eldmärkta hertigkronan med fem spetsar är inbränd. Den skurna skinkan har en vacker, intensiv rosa färg och en vit fettkant. Doften är mild och delikat
Utmärkande drag: Smaken är mild och delikat, mjuk och sidenlen
Tillverknings område: Svinen som används måste vara födda, uppfödda och slaktade i någon av de elva regionerna: Friuli Venezia Giulia, Emilia Romagna, Lombardiet, Piemonte, Veneto, Toskana, Umbrien, Marche, Abruzzerna, Latium, Molise. Det typiska produktionsområdet är provinsen Parma, och ligger inte mindre än 5 km söder om via Emilia, och sträcker sig till en maxhöjd över havet på 900 meter, i ost begränsat av floden Enza och i väst av ån Stirone.
Tillgänglighet på marknaden: Hela året
Hänvisnings normer: Europeisk registrering med EG förordningen nr. 1107/96 publicerad i Officiella tidningen L 148/96 den 21 juni 1996; nationellt erkänd med lag den 13 februari 1990 nr. 26 publicerad i Italienska republikens tidning nr. 42 den 20 februari 1990; övervakningsuppdrag: ministerdekret den 12 april 1994 publicerad i Italienska republikens tidning nr. 102 den 4 maj 1994