
I Veneto var man duktig på att bearbeta och förvara svinkött redan innan romarna kom, vilket bevisas av att man funnit grisskelett från den tiden utan bakben, uppenbart tecken på att låren användes till att göra skinkor. Speciellt på romartiden användes tekniken att torka skinkorna, därav det italienska namnet prosciutto, av det latinska 'perexuctus' som betyder uttorkad. I historiedokumenten beskrivs olika recept från 1500-talet, gällande bearbetning av svinkött, och på 1600-talet omtalades en veneto-skinka som då gick under benämningen prosciutto di Padova. I de sämre ställda bondefamiljerna spred sig med tiden vanan att föda upp grisar för att sälja låren till köpmän och själva njuta av resten. Först efter andra världskriget kommersialiserades de färska låren och sektorn började industrialiseras.
Tack vare den delikata och mjuka smaken är Veneto-skinkan en idealisk grund i förrätter, pastarätter, huvudrätter och tillbehör på en hög gastronomisk nivå. Dessutom gör alla skinkans smak- och doftegenskaper och de låga salt-, fett- och proteinhalterna att den passar i alla sorters dieter.

