Nationalparken Pollino är Italiens största skyddade område. Den grundades 1993 och ligger i regionerna Basilicata och Kalabrien, längs södra Appenninerna i Kalabrien och Lukanien. Nationalparkens symbol är pinjeträdet pino loricato, en endemisk art, som är typisk för området. Området sträcker sig från Tyrreniska havet till Joniska havet, från Cozzo del Pellegrino till Serra Dolcedorme, från Piani di Campolongo, Novacco och Lanzo till Piani del Pollino, från floderna Argentino och Abatemarco till ravinfloderna Lao och Raganello, till strömmarna Peschiera och Frido. Landområdet härbärgerar sällsynta och speciella djur, som kungsörn och rådjur. Här finns naturplatser skapade av blandningen dolomitklippor och opåverkad flora, samt arkeologiska och paleontologiska platser, varav de förstnämnda består av antika grekiska kolonisationer och de sistnämnda kallas "Grotta del Romito" och "Valle del Mercuri". I Pollinoparken kan ni gå romantiska promenader och smaka läckra och starka smaker till bords.

Innan ni fördjupar er i den lokala floran och faunan, måste vi faktiskt nämna Pollinos kök, som bygger på kött och flodfisk. En särskild applåd går till den handgjorda pastan, till exempel orecchiette-öron och fusilli-skruvor, samt charkdelikatesserna, som lantkorv, pressylta, sidfläsk och capocollokorv, alla ordentligt Dop-märkta, och nduja, en slags korv gjort på magert och fett kött blandat med mycket peperoncinopeppar. De viner som märkts med ursprungsskyddsbeteckningen Doc, och som representerar parken är Pollino, Cirò och Donnici. Eftersom området är så stort är vegetationen mycket varierande. Här finns järnek, en, myrten och mindre lönn. Enbuskarna växer i vissa områden upp till en höjd på 900 m över havet, och högre upp än så växer vanligtvis olika sorters ek, tack vare klippornas förmåga att akumulera värme, till exempel den neapolitanska alen. På den joniska sidan, på berget Monte Sparviere, finns stora lönnskogar, där fem sorters lönn lever tillsammans, och längre ner växer bokar och kristtorn.

Men det som gör vegetationen på hög höjd i Pollinoparken unik är dess emblem, det långlivade och pampiga pinjeträdet pino loricato, pansarpinje, vars namn kommer av beläggningarna som bildas på stammen och som kallas pansarplattor. Detta pinjeträd växer på otillgängliga bergskammar - på höjder upp till 2200 meter - utsatt för ur och skur och den värsta blåsten. På bergsslätterna breder ängar ut sig, täckta av snö på vinterna, och av blommor i alla färger på våren. Ängarna blir ännu värdefullare tack vare alla medicinalväxter, som gentiana maggiore, vanlig en, belladonna och siciliansk stregonia, den sistnämnda med kända blodstillande egenskaper. Mängden växter och ängar har gynnat boskapsskötseln. Det finns därför många sådana verksamheter och mejeriprodukterna är unika i doft och smak som en logisk konsekvens av näringen boskapen kan äta. Där boskapen finns fattas inte vargarna.

Pollinovargen har överlevt människan indiskriminerade jakt. Därför har man tagit fram ett projekt för att bokföra vargarna och studera deras habitat. Samma problem och samma projekt finns också vad beträffar det infödda rådjuret från Orsomarso och uttern. I allmänhet har hela det skyddade området en sällsynt artrikedom, som hela tiden går en besvärlig balansgång.

Mängden fåglar är inte mindre imponerande. Tack vare jaktförbudet som utfärdades i och med öppnandet av nationalparken har många fåglar kommit tillbaka och fortplantat sig, så att antalet ökat. Den ständigt minskade jakten har gjort att besökaren eller invånaren här återigen kan höra den naturliga konserten, som ges gratis, av vakteln, av den svarta hackspetten, av den gröna hackspetten och av den större röda hackspetten och av de fem italienska sorterna lärka.

Som det alltid sker har bevarandet av vissa arter gjort att andra kommit tillbaka till samma område, och faktum är att på sydsluttningen, bland pinjeträden på höjderna, finns några rovfåglar som kungsörn, kungsglada och pilgrimsfalk. På ostsluttningen med dess kärva natur och många klippväggar häckar i stället allt fler av de hotade jaktfalkarna och de små capovaccaiogamarna. De mest tursamma och uppmärksamma turisterna skulle under en promenad kunna få se en berguv. Bland de däggdjur, förutom vargen, som lever och fortplantar sig här finner vi vildkatt, skunk och utter i vattendragen. Dessutom finns flockar av vildsvin och ett begränsat antal driomio, en liten italiensk gnagare. I skogarna lever ekorrar, sovmöss, harar av europeisk och appenninisk typ, förutom alla fladdermöss som finner ett gynnande habitat i alla grottor på området.

Invånarna på platsen har karakteriserat de bebodda orterna med fri och charmig arkitektur. I de små byarna finns fortfarande hantverksverkstäder, och på de lokala trattoriorna kan man smaka på områdets typiska rätter. Köket är baserat både på kött och på fisk från floderna. Man kan njuta av pastarätter som spaghetti i folie eller tagliatelle med karljohansvamp, och till huvudrätt kan man välja på hastigt stekt lamm, oxkotlett med karljohansvamp, blandad fisk, lax och/eller forell med rosépeppar, kabeljo med olika sorters sås. Efterrätterna varierar mellan lantliga nötpajer och mousse på citronlikören limoncello med söt päronsås.