Poesi, musik, god mat: två eteriska konstarter, de två första, och materiellt det sistnämnda, det är de som präglar den marchiska andan, och som ger världen en show av estetiska, melodiska och kulinariska mått, både enkla och intensiva. Ett exempel är Gioacchino Rossini, en av 1700-talets stora operamästare från Marche, som även uppfann en pastarätt som också gått till historien, precis som hans musik. "Rossini uppenbarade sig... - skriver en fransk adelsman på 1700-talet, Fulbert Dumonteil, - med en silverspruta i sin stora hand. Sprutan fyllde han med tryffelpurè och sedan sprutade han tålmodigt in den ojämförbara såsen i varje maccheronicylinder. Därpå fick makaronerna koka färdigt i de berusande dofterna, efter att han lagt ner dem som om de vore små barn i en vagga, i kastrullen. Rossini stod kvar, orörlig och förtrollad, vid spisen och vaktade sin favoriträtt...". Med sina makaroner träffade Rossini mer rätt än hans Wilhelm Tell gjorde, och han själv blev en del av gastronomins historia.

Det är alltså felaktigt att kalla det markiska köket för ett gränskök, inklämt mellan köket i Romagna i norr, det abruzzesiska i söder och det umbriska köket i väster. Den marchiska menyn är en riktig melodisk-kulinarisk "pastiche". Ett bra exempel på det är olive ascolane, oliver fyllda med malet kött, som kan vara vår startpunkt på vägen mot vincisgrassi, lätta men smaksatta lasagne som utför en duett med potatispastan gnocchi serverad med tryffel från Acqualagna. Det är ett område på 50 km där 90% av alla italienska tryffelhundar kommer ifrån och där det finns 200 tryffelodlingar.

Tryffeln, både vit och svart, kommer före kören av krispiga smörgåsar med viltkött eller skinka från Carpegna (dop-märkt fläsklår behandlat på samma sätt sedan 1300-talet), medan det vattnas pianissimo i munnen på oss när finalen kommer, bestående av ugnsbakade tårtor fyllda med ost (fårosten pecorino eller den dop-märkta Casciotta d'Urbino, som Michelangelo tyckte så mycket om att han köpte land nära Urbino bara för att kunna äta osten varje dag. Melodin i denna kulinariska symfoni hetsar blodet och gommen på resenären som redan är upprymd av de marchiska vinerna.

Vägen från Ascoli Piceno, staden där Cecco Angiolieri kom från - Angiolieri som älskade det doc-märkta vinet så mycket att han deklamerade: "Jag vill inte ha det om det inte är greco eller vernaccia/ för latinskt vin är lika tråkigt,/som min kvinna när hon inte vill ha mig" - leder oss till inlandsområdet från San Benedetto del Tronto till Senigallia, och det vinområde där prinsen av doc-vinerna görs, det röda Conero. Detta skiljer sig från Rosso Piceno i den svagare färgen men starkare alkoholhalten.

Efter Civitanova Marche i riktning mot Tolentino, fortsätt gärna mot Macerata su Recanati, för i dessa trakter finner ni inte bara den berömda häcken i Giacomo Leopardis "Det oändliga" utan också vinodlingar med recanatidruvor som sträcker sig så långt ögat når, och där varje vinbonde gör sin "egen" Rosso Piceno.

Val d'Esino ger däremot två andra utmärkta kvalitetsviner, Verdicchio dei Castelli di Jesi och Matelica. Det blev en för stor frestelse för den stackars Cecco Angiolieri, som vi inte förebrår om den sista lasten han blev av med i fattigdomen var den att dricka... "för vilket - sjöng han nedbruten, men ändå glad - Gud må förlåta mig...".