"Det molisanska folkets lantlighet är grunden både till deras bra och dåliga egenskaper". Så skrev den molisanske journalisten Francesco Jovine 1941 i tidningen Il Giornale d'Italia. Där andas man: "en luft av lantlig medeltid, hemtam och slät; hederlig, uthållig, starkt fäst vid traditioner, trogen antika lagar om lydnad", fortsätter han och ger ger en bild av regionen, inte bara ur berättarsynpunkt utan också som historisk kortfattning av en lång process som har märkt Molises historia.

Moliseborna är ättlingar till sanniterna och legenden om regionens ursprung har biblisk smak. Det berättas att sabinerna, när de erövrat Umbrien och därför orsakat mars' vrede, irrar omkring i spåren efter en oxe, precis som oraklet hade förutspått. De flyende kommer till Molise, då kallat Terra degli Opici (Osci), och där slår de sig ner för där har oxen stannat, närmare bestämt vid kullen som heter Sannio. Jorden är bördig, rik på vatten, med bra mark för djuren att beta på i de närliggande bergen. Så föds Boiano (idag känt för mozzarellan fiordilatte) till den helige oxens ära. Sanniterna, som anses bestå av fyra stammar, Pentri, Caudini, Caraceni och Irpini,formar faktiskt inte någon förenad stat utan organiserar en confederation som är en tagg i sidan på Rom. Men mellan taggarna finns blomman i knapphålet, de lokala vinodlingarna, där man gör vin med sannitiska namn.

Tre av dem Doc-märks, Biferno, Molise och Pentro d'Isernia, och två av dem Igt-märks, Osco eller Terre degli Osci och Rotae. Molise blomstrar under Federico Barbarossa och hans brorson Fredrik II, efter vars död 1250, Corrado IV först, och Manfredi sedan, fortsätter kampen mot feudalherrarna ända till Angioini kommer. Renato d'Angiòs förlust och flykt 1442 gör att regionen hamnar under Alfonsos makt, kung av Aragona och Sicilien. Under samma år, pådrivna av turkarnas invasion på den balkaniska halvön, kommer många familjer iland på Molises kust, på flykt från Dalmazien och Herzegovina och slår sig sedan ner på inlandet nära Termoli.

De små byarna San Felice och Montemitro, uppkomna med de slaviska bosättningarna, bevarar fortfarande svartsjukt vanor, traditioner och språk från ursprungslandet. På 1600-talet, under spanjorerna, blir il Contado di Molise en provins i kungadömet Neapel, men Moliseborna känner sig utanför, både vad beträffar traditioner och historia.

Under dessa år, speciellt bland de intelektuella, börjar det växa fram en känsla av egen Molise-identitet, en känsla som blir ännu starkare i och med erkännandet av den självständiga staten Molise 1806-1811 tack vare Giuseppe Bonaparte och Gioacchino Murat.

Efter Italiens enande måste Molise kämpa igen för att försvara sin egen identitet, som den nya Italienska staten verkar ta lite notis om eftersom man vill slå ihop Molise med Abruzzerna, en alltför konstgjord förening, utan historiska grunder. I centrum på denna konflikt finns egentligen starka sociala spänningar, orsakade av friktioner mellan massorna på landsbygden och en svag borgerlighet i städerna gällande kontrollen av jorden. Nästan obetydliga odlingsbara ytor, en minskad boskapsskötsel samt övergiften av bergen gör att Molise har Italiens högsta emigrationstal under perioden efter andra världskriget.

Mellan 1946 och 1986 lämnar över 260 000 personer regionen. Nystarten kommer på 70-talet, när de första industrierna stabilerar sig, tjänstesektorn utvecklas och låg kriminalitet utgör gynnande förhållanden för regionen för att komma ut från isoleringen. Men andra förstaplatser väntar: Italiens högsta procentsats av åldrade och pensionerade invånare och det lägsta födelsetalet. Så man finner sin lokala identitet i andra saker; till exempel i en originell gastronomi och i bevarandet av värderingar från den lantliga civilisationen med sparsamhet och nykterhet, egenskaper som är viktiga vid skapandet av självständighet.

I köket går man tillbaka i tiden med smaken av bacon, skinkor och korvar, "liten mage" och den mindre kända "saggicciotto". I Ferrazzano, 70 km från Campobasso, slår det molisanska charkhjärtat för ferrazzanese, korv gjord på kött från traditionellt uppfödda svin, kryddat med fänkålsfrön. Fortsätt sedan till Rionero Sannitico, där de berömda leverkorvarna är väl värda en resa som avslutas i Agnone och Capracotta, hemland för getosten med samma namn och för komjölksostarna: burrino, scamorza molisana och caciocavallo.