I boken "Turins historia", publicerad av det berömda piemontesiska förlaget Einaudi, läser vi att ett blodigt uppror uppstod när man flyttade den italienska huvudstaden från Turin till Florens 1864. De flesta som föll i rännstenen på Turins torg och gator i upproret var hantverkare, tjänstemän, betjänter, som i flytten såg risken att bli av med sina arbeten. Men hela staden kände sig förolämpad, bedragen i sin trohet mot kungafamiljen och entusiasmen inför Italiens enande.

Sambandet mellan myten om Italiens enande och bilden av Turin återfinner vi en bok av De Amicis, skriven före hans bestseller "Cuore" (Hjärta): portikerna på de centrala gatorna liknas vid triumfbågar i den segrande hjältedikten mot Italiens enande, men i de nya kvarteren bor redan "Turin i overall, som går upp tidigt och arbetar med en ständig blick på klockan". Tidigt går också kvinnorna upp som arbetar i risfälten runt Vercelli, och som nästan bryter ryggen när de börjar rensa ris i gryningen, nästan smärtsamt vackert representerade av Silvana Mangano i "Bittert ris".

Två sidor av samma mynt, det industriella och det lantliga, som från och med slutet på andra världskriget måste leva tillsammans, vilket är viktigt men inte lätt. Efter andra världskriget är det bara trakten runt Biella, med Olivettis grundande, och några områden runt Novara och Alessandria, med metall- och däckindustrierna som kom tack vare Fiat, som håller takten uppe; gapet mellan områdena i täten och området runt Cuneo blir ännu större, ända tills Cuneo reagerar tack vare den blomstrande vin- och godisindustrin. Det är just vinet som blir regionens mest typiska produkt.

Det finns 43 doc-märkta, alltså ursprungskontrollerade, viner i Piemonte, lika goda som efterrätterna och sötsakerna som torrone, fyllda med de läckra hasselnötterna från Piemonte (Igp-märkta, precis som charkdelikatessen mortadella Bologna, som, trots namnet, är typisk även i denna regionen). För att återgå till vinerna erbjuder Piemonte ett verkligen avundsvärt utbud: det trevliga och smakfulla urvalet går från Dolcetto d'Acqui, gjort på druvorna från en berömd piemontesisk vinranka, till Erbaluce di Caluso; från Nebbiolo till Dolcetto d'Alba, som ska serveras rumstempererade till exempelvis polenta, stekar, bräserat kött eller någon av de dop-märkta, lagrade ostarna (Bra, Castelmagno, Gorgonzola, Taleggio, Toma piemontese, Grana Padano, Raschera, Murazzano och Robiola di Roccaverano). Man kan också skåla för rikedomen i Asti-trakten med 8 docg-märkta viner, bland vilka vi finner Asti, Barolo och Brachetto d'Acqui. Allt detta bör gottgöra de piemontesare som, ibland, tänker tillbaka på historien och grämer sig över den förlorade huvudstaden.