Det finns en bro som förbinder Kalabrien med resten av Italien, och det är inte den över Messinasundet. Det är en ström, subtil och stark samtidigt, som utgår från Aeskylos' Grekland och går fram till våra dagar. Det är Medelhavets historia, en historia fylld av en lång pilgrimsresa, grymhet, intelligens och desperation, påbörjad av Ulisses på irrfärd mellan Scilla och Cariddi och avslutad av albaner i exil.

I dalen Esaro ligger Spezzano Albanese, grundat av albaner på flykt på 1400-talet, och där kan man än idag, med lite tur, få smaka på den albanska getosten. De första skeppsbrutna grekerna som kom iland på de joniska kusterna i Kalabrien, direkt från Argo, var bronsstatyerna från Riace (gjutna 500 år före Kristi födelse). Låt er inte förföras av Tideos vackra ansikte, Tideo som är den yngste av de två bronskrigarna, även om han har bröstvårtor och läppar av koppar, ögon av elfenben och tänder av silver. Enligt konsthistorikerna är han en grym körsven som med det djävulska leendet döljer grymheten med vilken han nyss ätit upp sin fiende och därför förlorat odödligheten som gudinnan Atena var beredd att ge honom. Aeskylos ägnar tragedin "De sju mot Tebe" till dessa fanatiska krigares bedrifter, och vackra som de är, skiner dessa bronsstatyer idag i museet i Reggio Calabria, där de är en stolthet för detta land där Västvärldens sista greker levde.

Full av intelligens var däremot Tommaso Campanella, en filosof från Kalabrien, som drömde om att grunda en perfekt stad, en utopi som ledde honom till anklagelser om kätteri och till livstids fängelse, men trots det övergav drömmen aldrig honom.

Det finns många platser i Kalabrien där man skulle kunna bygga hans "Solens stad". Solen är fundamental för mognaden av de Kalabresiska doc-märkta vinerna, som Lamezia, både vitt och rött, och Cirò, vin lämpligt till rött kött, stek, stuvningar, viltkött, kyckling. Ett mästerverk inom mejerikonsten är osten Caciocavallo silano, som man avnjuter i Cosenzas provins. Det är en halvhård ost, som lagras hängande i ett snöre. Det är just den vanan som givit namn till det napolitanska uttrycket "Du kommer sluta på samma vis som caciocavallo!".

För gourmeteer är området Parco del Pollino, från och med Mormanno, ett nödvändigt stopp, eftersom man där producerar en stor mängd typiska, dop-märkta charkvaror, som sylta, korv och fläsk. Den pikanta aromen är den smak som kännetecknar de lokala rätterna, eftersom det för en kalabresare är mer en helig rit än en matvana att hälla peperoncino, den lilla starka pepparfrukten, på maten, en rit som uttrycker hans lands natur och kultur. Peperoncino, bönor, pumpor, paprikor, lök (särskilt den från Tropea) utgör grunden i det kalabresiska köket, som har utvecklat läckra pastarätter som maccheroni med blomkål, pasta med vild fänkål, bollar av ricottaost i buljong. Eller som Joyce sade: "Gud gjorde maten, men djävulen gjorde garanterat kockarna, och många av dem - tillägger vi - var från Kalabrien".