Kärlek för ett avlägset land: det var Pasolinis ord om hans födelseregion Friuli, som Ippolito Nievo, en annan friulansk författare kallade "ett litet kompendium av universum". Det är en gränsregion som innehåller två olika humör, två raser, den från Veneto och den habsburgiska-slaviska.

Å ena sidan är Friuli arvtagare till patriarken i Aquileia och till det venetianska Fädernelandet Friuli, som når från Livenza till Isonzo, inklusive provinserna Pordenone, Udine och delar av Gorizia, å andra sidan områdena kring Trieste och Gorizia, som förutom det habsburgiska inflytandet också har varit starkt självständigt, både ur administrativ och ekonomisk synvinkel. I det italienska medvetandet är bilden av Trieste och Friuli den av områden länge inte införlivade i det enade Italien, erövrade till slut, men blodigt, för att enas med resten av landet.

Trieste, italienskt igen 1954 efter nio års administration av de allierade, fortsatte att vara en stad som den italienska staten intresserat hjälpte, medan kontroverserna med Jugoslavien löstes, kontroverser gällande gränsdragning och kompensation till de som hamnade utanför sitt fäderneland, även om inte helt, först 1975 med fördraget i Osimo. En tragedi fick Friuli att resa sig och nå den italienska toppen av ekonomiskt starka regioner: jordbävningen 1976, där ett tusental personer miste livet och jättemånga skadades. Återuppbyggnaden visade nämligen för Friuli-borna att de var uthålliga och arbetsamma, och de kände sig stolta över att "kunna själv".

Historien, sammanblandningen av olika kulturer och den friulanska uppfinningsrikedomen har gett upphov till ett rikt utbud och en lyckad konkurrens inom mat och vin, speciellt livlig inom charkvaror och ostar. Antika traditioner av kötträtter kombineras med friulanska specialiteter: cotechino con brovada (en rätt gjord på grisfot med kålrot som legat i vinmäsk och stekts i stekpanna med späck, lök och persilja), majspolenta, frico med päron, (en blandning av Montasio-ost, regionens enda Dop-märkta ost, lök, kokt potatis, beschamellsås, svartpeppar, päron och bacon), varma små smörgåsar med speck-skinka och pepparrot, och andra specialiteter i Natisone-dalarna, Fagagna och dess smaker, de friulanska ölsorterna, biologiska produkter.

Bland regionens typiska skinkor, som liknar varandra i råmaterialet men bearbetas på olika sätt, måste vi nämna den Dop-märkta prosciutto di San Daniele, lagrad i byn med samma namn på 300 meters höjd i 12 månader, och prosciutto di Sauris, den enda rökta råa skinkan (röks med ved från bokträ), som produceras i mycket begränsat antal, jämfört med italienarnas ständigt ökande "gastronomiska lustar".

Vinälskarna får inte missa Ramandolo, det enda Docg-märkta vinet i regionen, eller de Doc-märkta Collio Goriziano, Friuli Isonzo och Friuli Latisana, utöver det Igt-märkta Venezia Giulia. En skål för alla smaker, och efter det låter vi Zeno Cosini, huvudpersonen i Triesteförfattaren Italo Svevos mästerverk, tända sin femtioelfte cigare.